tovas

Vad gör man när man inte har nån ork kvar? när man liksom inte har någon gnista kvar? Är det då det ska komma nån och rädda en? Verkar inte hända den här gången dock. Det verkar bara gå neråt.
Tänk om man bara kunde få tag i ett jobb? Eller kanske få tag på en utbildning. Nåt som man trivs med hur som helst. Nåt man vill vara. Så man kan bli nöjd med sig själv. Nöjd med den man är. Så att andra kan bli nöjda med den man är.
Det värsta med ett nytt jobb är just det där, vad andra tycker om en. Vad händer om man gör bort sig, eller om man inte kan så bra? Kommer dom att skratta åt en då, eller kommer dom att hjälpa mig och prata med mig om det? 
Hjälp. Kan man få prata med en psykolog utan att man får en stämpel? Kan man få träffa en person och diskutera vad man vill göra här i livet, vad man trivs med, vem man är och vad man faktiskt är duktig på? Eller blir man kallad för psykfall i den här stan då?  

Vad ger vissa människor i denna staden rätten att klanka ner på andra? Tycker dom själva att dom är bättre än andra? Ingen är egentligen bättre än någon annan. Alla är bara bra eller fina på olika sätt. Anledningen till att de tror att de är bättre är att det bara ser sina egna styrkor, och inte andras. Eller kanske är de avundsjuka?
Är det det allt handlar om, avundsjuka alltså? Det kanske är så. Att man inte har nån ork längre för att man känner att man är sämre än alla andra. Kan man kalla det för avundsjuka? För allt handlar ju om att man vill lika bra som alla andra. Alla som har ett jobb, en egen lägenhet och många nära vänner. Kanske är nån slags omvänd avundsjuka? Äsch. Jag vet inte. Nu har jag iallafall skrivit av mig en hel del. Känns bättre. Hur som helst så betyder dom som är kvar hur mycket som helst. Familjen, Jonas, Sofie, Marie, Carin m.fl. Ni är underbara. Tack!

Over and out.